Rabiata föräldrar

Läser med jämna mellanrum Alex Schulmans pappablogg. Idag hänförs jag av att osäkra mammor (till 99% skulle jag tro att det är mammor, faktiskt) verkar använda kommentarsfunktionen i hans blogg till att vräka ur sig någon slags frustration de går och bär på. Alex och hans sambo får sina fiskar varma angående hur de hanterar sin dotter. Hon har fel kläder, sitter i fel möbler och utsätts för allehanda faror hela tiden.

Vad är dessa människors problem? Vad kan driva en människa att attackera ett helt normalt förldrapar på det här sättet? Visst måste det vara en egen, dålig självkänsla? Visst måste man känna sig som en misslyckad förälder, när man har ett sånt skriande behov att rättfärdiga sitt eget barnahanterade på det där sättet? Visst vill man dra uppmärksamheten från sina egna fel och brister när man skriker och pekar på andra? Jag tror och litar på andra människors förmåga att ta väl hand om sina barn.

Det finns bara två saker, förutom ren misshandel eller farlig försumlighet då såklart, som jag ser många föräldrar göra, som jag tycker är Nej Nej. Och det är för att jag snappat upp det i mitt jobb, där vi ibland berör små barns behov av bekräftelse och struktur.

1. Ensam förälder promenerar med barn i sittvagn och kallpratar med polare i mobilen.

Alltså, jag tycker faktiskt att om barnet är stort nog för sittvagn, så kan man ägna den tiden åt barnet och ge fan i polarna en stund. Det finns så mycket i omgivningen man kan prata med barnet om. Peka och prata. Ska det vara för mycket begärt?

2. Barnet är vänt framåt i sin sittvagn, en lördag på stan.

Det kanske är roligt för de lite äldre barnen, men de som är runt ett år behöver tryggheten i att se sina föräldrar, de har inget behov av att överösas av myllret ute på stan.

Så, nu har jag sagt det.


Svårare än så här är det inte... ;-)

Mina bonusbarns mamma

Hon är ett unikum. Hoppas jag i alla fall! Jag hoppas att inte många mammor i denna världen är som hon. Klart det finns värre, absolut. Det finns ju de som super och knarkar också, och det gör hon inte.

Men hon är fantastiskt självupptagen. Ibland tänker jag att hon har lite psykopatiska drag, särskilt när hon manipulerar sanningar och vrider och vänder på fakta så att hon själv framstår som perfekt och pappan framstår som en idiot. Pappan, det är han jag bor ihop med alltså.

Hon kan alltså ringa och säga "Visstja, vi åker utomlands om en vecka, precis när barnen skulle till mig... Kan du ha dem en vecka extra och sen två dagar till så jag får packa upp och tvätta i lugn och ro?" Eh, de är tonåringar, inte småttingar som lägger sig i hennes uppackning. Sanslöst märkligt. Men självklart fick de vara hos oss, det är inget snack om det. Sen fick de ju vara hos henne samma antal dagar extra efter resan också, så det är inte det.

MEN, när pappan ringer henne och ber att barnen får stanna EN DAG extra hos henne eftersom vi ska på begravning, då går det INTE. Nej, för hon är bortbjuden just den enda dagen, och tonåringarna kan INTE vara hemma själva hos henne för då kan inte HON slappna av.

Sedan ringer hon plötsligt och skäller ut pappan eftersom han inte var med på ena barnets senaste föräldramöte. "Det är faktiskt dina BARN!!" ylar hon och jobbar upp pulsen i 200. Men när ena dottern bröt armbågen (studsmatta, yes) kunde hon INTE vara med henne på sjukhuset för HON gillar inte sjukhus. Det hjälpte inte att hon var arbetslös och gick hemma och att pappan jobbade och fick ställa in ett par möten, HON gillar inte sjukhus.

Häromdagen kom mammans nye man förbi och lämnade en kasse med lite av barnens grejor (det är alltid han som fraktar glömda prylar till barnen när de är hos oss) och jag passade på att fråga om de hittat vår husnyckel som barnen glömt hemma hos dem. Han svarade att "neej, vi passade ju på att leta när vi ändå städade i deras rum, men vi hittade den inte". Vafalls? Städar ni deras rum?! flämtade jag förvånat. "Jodå, det gör vi alltid när de är här. Alltså de städar ju lite själva också, men de kommer inte upp i den nivån som vi vill ha det på." Ena dottern stod bredvid och hörde. 16 år gammal, förminskad till att inte klara av att städa sitt rum och inte klara av att vara ensam hemma.
När vi pratat klart gick han mot bilen, och då såg jag; där satt mamman minsann, och pillade i naglarna. Hon hade inte ork att gå 10 meter för att säga hej till SITT BARN... Visst är det märkligt?

De e en diskution jue.

Alltså jag fattar inte hur människor lyckas ta sig igenom grundskolan och faktiskt missa vissa grundläggande saker. Som att stava enkla jävla ord RÄTT. Läser lite i olika forum och bloggar och hittar ständigt nya saker att irritera mig på. Vem har kommit på att man återger ett samtal såhär:
- Hej gumman vad gör ni?
- Vi är på affärn åh handlar åh pappa ska köpa bajspapper.

Vaddå "åh"? Åh säger man när man har sex eller äntligen får kissa eller blir lite lagomt förvånad. Det heter OCH! ...OCH! OCH! OCH! Fan.

Sen ser jag jätteofta att folk skriver "jue". "Det var ingen överraskning jue". Vem fan har hittat på att peta dit ett e på slutet? Fullständigt praktpuckat!

Sen de rena felstavningarna då. Ändelserna -sion och -tion verkar blandas ihop mer och mer. Det liksom sprider sig, att folk inte kan skilja på det. Ja, jag vet att det uttalas lika, men har man för helvete aldrig läst en bok och råkat snappa upp vilket ord som ska ha vad?

Till och med grundskolelärarna har ju tappat greppet. De veckobrev man får hem är rena skämten. Det är särskrivningar och syftningsfel och stavfel i en enda jävla salig röra. Obildat! Bedrövligt!


Skärpning!