Mina bonusbarns mamma

Hon är ett unikum. Hoppas jag i alla fall! Jag hoppas att inte många mammor i denna världen är som hon. Klart det finns värre, absolut. Det finns ju de som super och knarkar också, och det gör hon inte.

Men hon är fantastiskt självupptagen. Ibland tänker jag att hon har lite psykopatiska drag, särskilt när hon manipulerar sanningar och vrider och vänder på fakta så att hon själv framstår som perfekt och pappan framstår som en idiot. Pappan, det är han jag bor ihop med alltså.

Hon kan alltså ringa och säga "Visstja, vi åker utomlands om en vecka, precis när barnen skulle till mig... Kan du ha dem en vecka extra och sen två dagar till så jag får packa upp och tvätta i lugn och ro?" Eh, de är tonåringar, inte småttingar som lägger sig i hennes uppackning. Sanslöst märkligt. Men självklart fick de vara hos oss, det är inget snack om det. Sen fick de ju vara hos henne samma antal dagar extra efter resan också, så det är inte det.

MEN, när pappan ringer henne och ber att barnen får stanna EN DAG extra hos henne eftersom vi ska på begravning, då går det INTE. Nej, för hon är bortbjuden just den enda dagen, och tonåringarna kan INTE vara hemma själva hos henne för då kan inte HON slappna av.

Sedan ringer hon plötsligt och skäller ut pappan eftersom han inte var med på ena barnets senaste föräldramöte. "Det är faktiskt dina BARN!!" ylar hon och jobbar upp pulsen i 200. Men när ena dottern bröt armbågen (studsmatta, yes) kunde hon INTE vara med henne på sjukhuset för HON gillar inte sjukhus. Det hjälpte inte att hon var arbetslös och gick hemma och att pappan jobbade och fick ställa in ett par möten, HON gillar inte sjukhus.

Häromdagen kom mammans nye man förbi och lämnade en kasse med lite av barnens grejor (det är alltid han som fraktar glömda prylar till barnen när de är hos oss) och jag passade på att fråga om de hittat vår husnyckel som barnen glömt hemma hos dem. Han svarade att "neej, vi passade ju på att leta när vi ändå städade i deras rum, men vi hittade den inte". Vafalls? Städar ni deras rum?! flämtade jag förvånat. "Jodå, det gör vi alltid när de är här. Alltså de städar ju lite själva också, men de kommer inte upp i den nivån som vi vill ha det på." Ena dottern stod bredvid och hörde. 16 år gammal, förminskad till att inte klara av att städa sitt rum och inte klara av att vara ensam hemma.
När vi pratat klart gick han mot bilen, och då såg jag; där satt mamman minsann, och pillade i naglarna. Hon hade inte ork att gå 10 meter för att säga hej till SITT BARN... Visst är det märkligt?