Surrealistiskt mitt i natten

Natten till igår vaknade jag kvart i två av att jag hostade. Jag är lite förkyld och hosta brukar ju som bekant vara värst på natten. Jag blev klarvaken och slog på TV:n i sovrummet. Det var kanal 3 som var på och jag slutet på Drew Carey Show. Så långt allt väl.

Sedan började en film. "The Brown Bunny" med Vincent Gallo. Första scenen pågick säkert 5 minuter och visade ett motorcykellopp. Runt runt körde de, inget hände. Mycket skumt. Sedan fick man se Vincent Gallo köra bil, stöta på en tjej i en butik, lura med sig henne och sedan sticka ifrån henne. Konstig dialog, konstiga närbilder, skum känsla i hela filmen och jag tänkte "vad ÄR detta för B-rulle?".

Sedan slumrade jag till och vaknade till i slutet av filmen. Till min stora chock fick jág då se detta: Ett äkta blow job.

Jag blev naturkligtvis klarvaken igen, och var ju tvungen att väcka maken också:
"KOLLA! DET ÄR PORR PÅ TREAN!"

Tänk när två seriösa skådisar gör sitt jobb och går med på att det i det ska ingå äkta sex. Att de ska göra det med varandra. Jag fattar inte hur de fixar det!

På morgonen trodde jag att jag hade drömt, men det hade jag alltså inte. Herregud.












Chloe Sevigny och Vincent Gallo, typ modiga eller nåt.

Allt är tillåtet i konstens namn?

Nu åtalas Anna Odell för sitt konst-iga tilltag på Liljeholmsbron.

Varför envisas man med att kalla detta för konst? Det är en provokation, ett försök att starta debatt, en brandfackla.

Men inte fan är det konst.

För övrigt har jag aldrig fattat om hon verkligen lyckades visa det hon ville? För jag antar att hon ville visa att samhället, vården, inte fungerar. Att det sysslas med övergrepp. Och det har hon förbanne mig inte lyckats visa.

För hur tänkte hon att de skulle göra med henne, då? Om inte exakt som de nu gjorde?

Föredömliga medmänniskor, föredömliga poliser, föredömlig vårdpersonal.

Platt fall, Anna Odell. Och lär dig skillnaden mellan konst och ifrågasättande, gärna.

Facebook-frossa

Ända från starten har jag varit en ivrig facebook-motståndare. Jag har vettskrämt lyssnat till vänners och kollegers lyriska beskrivning av detta fantastiska internetpåhitt. Tänkt att det handlar om masspsykos. Vänt dem ryggen och sagt Nej nej, det där är ingenting för mig.

Jag kanske är jättetråkig och helt ovanlig, men jag har ingen lust att hålla koll på vad kreti och pleti i min nuvarande och dåvarande bekantskapskrets sysslar med hela tiden. Jag har inget som helst behov av att skicka små hälsningar hit och dit så att "alla" kan se, jag använder mail när jag vill nåt. Kort sagt får jag lite klåda av det här behovet som folk skapat sig, att de måste synas och höras överallt. Eller vad det nu är frågan om? En rädsla att bli bortglömd kanske? En sjuklig nyfikenhet angående vad andra gör?

Nåväl, i vintras flyttade en gammal vän till USA, och hon ville att vi skulle hålla kontakt via t.ex Facebook. Jag tvekade länge, men så uppmuntrade min svägerska mig att ta tag i det, hon bedyrade att man kunde vara lite "hemlig" om man ville det, att man inte behövde tacka Ja till alla vänförfrågningar om man inte ville osv, och det var så himla bra så...

Så jag gick med. Sökte upp min vän i USA och skickade vänförfrågan. Så långt allt väl.

Men de följande dagarna började det dimpa ner mail från Facebook, med direktlänkar till personer som skickat vänförfrågningar till mig. Jag var dels förvånad över att dessa personer nosat rätt på mitt namn, dels irriterad över att jag inte kunde låta det hela bero, bara, utan att jag kände ett tvång att acceptera. Jag ville ju inte verka nonchalant.

Så, efter kanske 30 såna där mail kröp det fram att det inte alls var dem som hade nosat upp mig, det var min svägerska som hade lekt kopplerist. Hon, som jag så noga hade förklarat min inställning för. Förbannade intelligensbefriade nolla!

Jag var så otroligt irriterad. Funderade i ett par dagar men avslutade sedan kontot och tänkte att jag får hålla kontakt med min vän i USA via Skype istället.

Men så igår mailade min vän i USA och frågade om jag inte skulle aktivera kontot igen, så jag skulle kunna titta på alla bilder från deras nyinköpta hus? Såklart jag ville se såna bilder! Sagt och gjort, jag aktiverade kontot. Klickade in mig på själva startsidan, där man kan se vad alla ens vänner pysslat med på sistone.

Och där är hon, svägerskan. Hon kommenterar en gemensam bekants profilbild och avslutar med "Kramiz".

Alltså, vuxna 41-åriga människan... Jag måste avsluta kontot igen, jag står inte ut.

Reklam jag avskyr

Titta hur hon ler konstant, och hur hon riktar blicken mot taket som om hon när som helst skulle brista ut i sång. Och ingen människa i andra änden hinner ställa några frågor för hon levererar sina svar med en sekunds mellanrum.
Jag har varit inne på Mekonomen, det finns ingen sån där där. Alla har skitiga overaller och ingen använder läppglans.


Och så det här med VitaePro...

Här ser vi en "fysioterapeut" (vad det nu är, i vanliga fall brukar de kallas "sjukgymnaster"), som under stoooor koncentration försöker se till att kvinnan i diagonallyftet har exakt rätt nivå på sitt ben. Vad försöker han åstadkomma? Ingen "fysioterapeut" i hela världen fattar vad han sysslar med.

Ibland klarar man inte att sitta kvar i soffan.

Mymlans bloggtema - pengar

(Länk till Mymlan.)

Tar småleende del av Alexandra Rapaports lönespec och kommentarerna därtill. (Särskilt tack till Herbert Adal som fick mig att skratta högt!)
Jag antar att Rapaport med detta inlägg ville visa att hon som kulturarbetare och anställd på Dramaten inte alls tjänar några jättesummor?

Nä okej, det var ingen jättesumma. Men inte var det ju dåligt heller, särskilt när man betänker att hon (och hennes kollegor) säkert har tid för andra uppdrag som genererar pengar, i agendan.

Nog om det. Jag vill hellre belysa frågan nödvändigt arbete vs.... ja icke nödvändigt arbete, då.

Jag har en bekant som jobbar inom Handels, en stor och framgångsrik butikskedja. Ofta när vi träffas pratar han om detta jobb med sådant engagemang att man lätt kan tro att han tror att det inte finns något viktigare jobb i hela världen. Han ter sig uppslukad och förblindad. Han har klättrat på karriärstegen inom företaget och tjänar bra mycket mer än Alexandra Rapaport. Han har ingen högre utbildning än gymnasiet.

Själv har jag gjort en 3-årig universitetsutbildning och arbetar inom sjukvården med funktionshindrade barn. Jobbar förstås nära läkare, sjuksköterskor, kuratorer, psykologer etc., och allas uppgift är att hjälpa människor eller till och med rädda livet på dem. Tills alldeles nyligen hade jag 21500:-/månad, men i senaste revisionen kom jag upp till 23000:-/månad, HURRA!

Ta Maslows behovstrappa:













Enligt den så befinner sig jag och mina gelikar på nedersta trappsteget. Jag gissar att de flesta av oss är avlönade av kommun och Landsting, och det vet väl de flesta ungefär hur stor del av tårtan de arbetsgivarna får sig tilldelade av skattekakan, för att bl.a kunna avlöna sina anställda?

Sen, när människan har de där första tre trappstegen tillgodosedda, uppstår nya behov. Såsom uppskattning och självförverkligande. Där nånstans anser jag att kulturarbete och lyxvaruförsäljning befinner sig. Men där är det också övriga invånares behov som betalar stor del av lönen. Jo jag vet att t.ex Dramaten-anställda har löner baserade på skattemedel, men om ingen enda människa ville se på film och teater någonsin, skulle inte yrket existera. Och det är när människor passerat de där första trappstegen, som de börjar sukta efter underhållning. Eller börjar tycka att de borde skaffa sig en snygg båt/bil/husvagn. Typ.

Samhället är ju sånt som vi har gjort det. Gemene man tycker inte att sjukvård är mer värt än så här. Översta trappsteget är för längesedan uppnått och därmed är trappan i det närmaste upp- och nervänd om man applicerar den i lönefrågor. Det är ganska sorgligt, men jag har ingen aning om hur man skulle kunna vända det rätt igen. Eftersom det verkar vara så här människor vill ha det?

Men så dumt, Erica Johansson

Tänk att just igår reflekterade jag för första gången över det faktum att kulstötare ofta har ganska rejäla kroppshyddor. Jag sa till maken "fan va härligt, de är ju friidrottare, fast ingen skulle tro det när de är ute på stan, typ." Och vi var rörande överens om att det är uppfriskande med normbryteri. Det är inte många grenar som kan utövas på ett vettigt sätt med övervikt, men kulstötning, diskus-och släggkastning är väl det inom friidrotten som funkar alldeles utmärkt.

Och just igår satt Erica Johansson i SVT:s direktsändning och tog upp just detta. Bara det att hon har en helt annan syn på det hela än jag, och många med mig. Så dumt, så dumt, Erica. Alltså verkligen helt idiotiskt. Skämmes tammefaan.

Och nu ska alla hata Rolf Hillegren

Kvinnan säger nej

– mannen genomför samlag ändå.

Våldtäkt?

Inte enligt kammar-åklagare Rolf Hillegren, 66.

– Våldtäkt utan våld är ju en konstighet, säger han.

Ja inte är det så lätt att definiera begreppet, det ska ingen påstå. Det är klart att det är ett jävla beteende, att inte acceptera ett Nej. Men å andra sidan är det också ganska illa att som kvinna inte säga Nej ordentligt då, att inte handgripligen putta bort karlfan som inte begriper svenska och artikulera N-E-J. För vilka är vi att bestämma att den här typen av sexuellt utnyttjande ska heta "våldtäkt" i alla förekommande fall? Det finns olika grader i helvetet, även vad gäller våldtäkt.

Visst, det finns kvinnor som inte vågar sätta ner foten pga att mannen kanske är en hotfull och skrämmande person. Kvinnor som inte vågar säga ifrån ordentligt för att de i åratal hunsats och "satts på plats" av mannen. Men det finns också kvinnor som är otydliga och mesiga av annan orsak, som jag inte riktigt begriper mig på. En vilja att ändå behaga mannen, kanske? Ska männen till den typen av kvinnor få stämpeln "våldtäktsman"? Då skulle jag hellre titulera dem "korkade självfixerade idioter". Så jävla enkelt är det faktiskt inte att bara döma. Så jävla svart och vitt är det inte.

Personligen tycker jag att det är värre att genomföra samlag med någon som inte säger nånting alls, någon som av alkohol eller annan orsak inte är med i matchen, så att säga.

Jag är i alla fall fullt övertygad om att ingen blir hjälpt av att urskiljningslöst klubba alla män som "tar för sig" trots ett Nej och inget mer, som våldtäktsmän. Nån jävla ordning får det vara på torpet.

Fan va coolt, Movits!

Tvåa på iTunelistan i USA, trots att de sjunger på svenska! Och skitkul att jag känner pappa Nilsson. Heja Movits!

Alex Schulman har stigit i aktning

Det fanns en tid när jag tyckte Alex Schulman var en ganska sorglig typ. Det började nog med den där Brolle-historien, gud så pinsam jag tyckte Schulman var då. I ungefär samma veva startade han och brodern sajten 1000 apor och den tyckte jag också var pinsam. Jag tyckte de var elaka och pinsamma och att Alex dessutom var gift med ytterligare en pinsam person förstärkte ju bara hela bilden.

Men nu har han blivit pappa. Och antingen har han blivit fullständigt förvandlad eller så var den här elaka och pinsamma perioden i hans liv planerad. För att få ögonen på sig, för att få lite bensin i karriärstanken. För nu är han en helt annan, och jag hoppas så att det är det som är hans rätta jag. För nu gillar jag honom, hans blogg är grymt underhållande, jag vill inte vara utan den.

Just nu handlar det med jämna mellanrum om dottern Charlies leendes vara eller icke vara. För så är det, att nu när han skriver om sitt lilla barn så ploppar det upp überpräkton från Sveriges alla hörn och ska tillrättavisa i de löjligaste detaljer. Charlite ler nog inte, och hon kan få pappa Alexs kaffe över sig, och varför har hon kofta när det är så varmt ute? Yadda yadda yadda. Små människor med kontrollbehov, såna där, som på fullt allvar inte tror att andra är kapabla att klara såna bedömningar alldeles utmärkt själva.

Fascinerande också, att folk liksom vill missunna en glädjen att ens barn utvecklas och når milstolpar, som det där med leenden. Och skratt. När min yngsta dotter var tre månader och hade skrattat bortåt tio ggr i sitt lilla liv följde hon med mig på BB för att hälsa på en väninna som fått barn. En ur personalen kom fram och beundrade mitt lilla underverk och kommenterade att hon log. "Ja, hon skrattar också." svarade jag, varpå kärringen kläcker ur sig "Neheheheeej, det tror jag nog inte hon gör." Jag bara gapade, tappade målföret fullständigt.

Sen det här med tänder... Många föräldrar tycks tro att om barnet får tänder tidigt så tyder det på nån slags extra intelligens hos barnet, eftersom de skryter om det. "Min son har fått sin första tand, och han är ju bara 4 månader!" och så sträcker de på sig som stolta tuppar och jag tänker bara "fan vad ont de måste göra att amma".

Här snackar vi gaser.

OMFG

Visst känns det lite som att hon narras med en viss Blondinbella? Tyvärr sägs det att det inte alls handlar om att narras här inte.


Här har vi en 19-åring som varit förbi Systembolaget och köpt med sig en flaska vin minsann.


... jaa vad ska man säga? Strömmen av den här typen av bloggerskor tycks vara outsinlig. Gemensamt för dem jag gluttat på verkar vara, förutom det helt uppenbara, det här med stavning. Alltså, stavning verkar vara rätt svårt för dem. Stavning och hopskrivning. Och tyvärr är det inte säkert att de nånsin kommer att knäcka de koderna, det finns exempel på samma fenomen i Gynnings och Rosings bloggar.

På tal om fjortisar som tror sig vara, och vuxna som skulle behöva vara vettiga förebilder för unga tjejer, alltså.

Farligt att våldta

Äntligen, skulle man ju kunna säga!

Hur i fridens namn ska man kunna låta bli att vara skadeglad när man läser om hur denne man gått från att vara "halvberusad och småkåt" till att lida av sån ångest att han inte kan äta? Då denna ångest beror på att han blivit informerad om HIV-risken?

Jag småler elakt.

Barn som mördar

Vilken hemsk sommar det varit på den fronten... Är det bara slump, eller är det en trend? Alltså inte trend i betydelsen "mode", utan som i "mer vanligt förekommande"? Vad är det som brister när gärningsmännen inte verkar förstå att folk kan dö av övervåld och strypning? Kan det vara så illa att det är vi vuxna som brustit, helt enkelt?

För i en tid då diverse olika "pedagogiker" och "uppfostransmetoder" dyker upp som svampar ur jorden ser man då och då exempel på bokstavstrogna som kanske förvisso förmår läsa en text men dessvärre inte ta med i beräkningen att barn är olika som individer som kräver lite olika sorts bemötande. Och så bestämmer man sig redan när barnet är 3 veckor gammalt för att det enligt den pedagogik man vill följa, är fel att styra upp när barnet tar alla Ballerinakakor från kakfatet, bara för att slicka i sig chokladen. Man får inte styra upp då, för då kränker man barnet. Sen när barnet är tre år gammalt och gör precis detta så tillåter man det, för man kan ju inte kränka sitt barn med ett tillrättavisande.

Det känns också som att det rent generellt är ganska vanligt nuförtiden med föräldrar som till varje pris ska försvara sina barn när de gjort något dumt. Som istället blir förbannade på de personer som kommer till dem och berättar att "ditt barn har varit och rivit upp alla blommor i mina rabatter". Och bredvid står kanske barnet och inser att det kan göra ungefär hur det vill, för stora starka pappa tar hand om efterspelet.

Och kanske är det så att skolan har fullt sjå med att hitta på nya sätt att leda undervisningen, i dessa tider av hundratals olika pedagogiker. Skolan har inte tid att ta hand om allt. De verkar inte ens ha tid att bjuda in kvarterspolisen då och då, som de gjorde på min tid, i brottsförebyggande syfte.

Sen kollar man lite på bloggportalen och inser att de mest lästa bloggarna för det mesta ägs av snorungar som inte kan stava eller bygga vettiga meningar och vars enda intresse verkar bestå i att provocera för att synas. Eller fullvuxna bimbos, som inte kan stava eller bygga vettiga meningar och beter sig som snorungar vars enda syfte är att provocera för att synas. Vuxna som borde vara förebilder och snorungar som tror sig vara förebilder.

Inget av allt det här behöver höra ihop på något sätt. Men nånstans måste man ju börja nysta när barn börjar mörda och ursäktar sig med "jag förstod inte att", "det var inte meningen att", "jag trodde aldrig att...". Det känns ganska oroligt att vara tonårsförälder nuförtiden.

Therese Johansson Rojo mördades av ett barn, som i sin tur uppmanats av ett annat barn. Mördaren såg ingen annan utväg än att göra som uppviglaren krävde, och uppviglaren "trodde aldrig han skulle göra det på riktigt".
Vad är egentligen på riktigt enligt dessa barns uppfattning?

Hela världen ligger öppen

Det finns så mycket att fundera på hela tiden. Reflektera över. I love it.

Visst kan det vara svårt att hitta på ett klatschigt alias, men har man lite åldersseende och en almanacka med liten text så kan man i sitt sökande efter uppslag läsa fel. Och då kan det hända att man i hastigheten läser "lingonpakt" när det egentligen står "luciadagen". Och då får det bli Lingonpakt.