Men nu har han blivit pappa. Och antingen har han blivit fullständigt förvandlad eller så var den här elaka och pinsamma perioden i hans liv planerad. För att få ögonen på sig, för att få lite bensin i karriärstanken. För nu är han en helt annan, och jag hoppas så att det är det som är hans rätta jag. För nu gillar jag honom, hans blogg är grymt underhållande, jag vill inte vara utan den.
Just nu handlar det med jämna mellanrum om dottern Charlies leendes vara eller icke vara. För så är det, att nu när han skriver om sitt lilla barn så ploppar det upp überpräkton från Sveriges alla hörn och ska tillrättavisa i de löjligaste detaljer. Charlite ler nog inte, och hon kan få pappa Alexs kaffe över sig, och varför har hon kofta när det är så varmt ute? Yadda yadda yadda. Små människor med kontrollbehov, såna där, som på fullt allvar inte tror att andra är kapabla att klara såna bedömningar alldeles utmärkt själva.
Fascinerande också, att folk liksom vill missunna en glädjen att ens barn utvecklas och når milstolpar, som det där med leenden. Och skratt. När min yngsta dotter var tre månader och hade skrattat bortåt tio ggr i sitt lilla liv följde hon med mig på BB för att hälsa på en väninna som fått barn. En ur personalen kom fram och beundrade mitt lilla underverk och kommenterade att hon log. "Ja, hon skrattar också." svarade jag, varpå kärringen kläcker ur sig "Neheheheeej, det tror jag nog inte hon gör." Jag bara gapade, tappade målföret fullständigt.
Sen det här med tänder... Många föräldrar tycks tro att om barnet får tänder tidigt så tyder det på nån slags extra intelligens hos barnet, eftersom de skryter om det. "Min son har fått sin första tand, och han är ju bara 4 månader!" och så sträcker de på sig som stolta tuppar och jag tänker bara "fan vad ont de måste göra att amma".
Här snackar vi gaser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar