Tar småleende del av Alexandra Rapaports lönespec och kommentarerna därtill. (Särskilt tack till Herbert Adal som fick mig att skratta högt!)
Jag antar att Rapaport med detta inlägg ville visa att hon som kulturarbetare och anställd på Dramaten inte alls tjänar några jättesummor?
Nä okej, det var ingen jättesumma. Men inte var det ju dåligt heller, särskilt när man betänker att hon (och hennes kollegor) säkert har tid för andra uppdrag som genererar pengar, i agendan.
Nog om det. Jag vill hellre belysa frågan nödvändigt arbete vs.... ja icke nödvändigt arbete, då.
Jag har en bekant som jobbar inom Handels, en stor och framgångsrik butikskedja. Ofta när vi träffas pratar han om detta jobb med sådant engagemang att man lätt kan tro att han tror att det inte finns något viktigare jobb i hela världen. Han ter sig uppslukad och förblindad. Han har klättrat på karriärstegen inom företaget och tjänar bra mycket mer än Alexandra Rapaport. Han har ingen högre utbildning än gymnasiet.
Själv har jag gjort en 3-årig universitetsutbildning och arbetar inom sjukvården med funktionshindrade barn. Jobbar förstås nära läkare, sjuksköterskor, kuratorer, psykologer etc., och allas uppgift är att hjälpa människor eller till och med rädda livet på dem. Tills alldeles nyligen hade jag 21500:-/månad, men i senaste revisionen kom jag upp till 23000:-/månad, HURRA!
Ta Maslows behovstrappa:
Enligt den så befinner sig jag och mina gelikar på nedersta trappsteget. Jag gissar att de flesta av oss är avlönade av kommun och Landsting, och det vet väl de flesta ungefär hur stor del av tårtan de arbetsgivarna får sig tilldelade av skattekakan, för att bl.a kunna avlöna sina anställda?
Sen, när människan har de där första tre trappstegen tillgodosedda, uppstår nya behov. Såsom uppskattning och självförverkligande. Där nånstans anser jag att kulturarbete och lyxvaruförsäljning befinner sig. Men där är det också övriga invånares behov som betalar stor del av lönen. Jo jag vet att t.ex Dramaten-anställda har löner baserade på skattemedel, men om ingen enda människa ville se på film och teater någonsin, skulle inte yrket existera. Och det är när människor passerat de där första trappstegen, som de börjar sukta efter underhållning. Eller börjar tycka att de borde skaffa sig en snygg båt/bil/husvagn. Typ.
Samhället är ju sånt som vi har gjort det. Gemene man tycker inte att sjukvård är mer värt än så här. Översta trappsteget är för längesedan uppnått och därmed är trappan i det närmaste upp- och nervänd om man applicerar den i lönefrågor. Det är ganska sorgligt, men jag har ingen aning om hur man skulle kunna vända det rätt igen. Eftersom det verkar vara så här människor vill ha det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar