Barn som mördar

Vilken hemsk sommar det varit på den fronten... Är det bara slump, eller är det en trend? Alltså inte trend i betydelsen "mode", utan som i "mer vanligt förekommande"? Vad är det som brister när gärningsmännen inte verkar förstå att folk kan dö av övervåld och strypning? Kan det vara så illa att det är vi vuxna som brustit, helt enkelt?

För i en tid då diverse olika "pedagogiker" och "uppfostransmetoder" dyker upp som svampar ur jorden ser man då och då exempel på bokstavstrogna som kanske förvisso förmår läsa en text men dessvärre inte ta med i beräkningen att barn är olika som individer som kräver lite olika sorts bemötande. Och så bestämmer man sig redan när barnet är 3 veckor gammalt för att det enligt den pedagogik man vill följa, är fel att styra upp när barnet tar alla Ballerinakakor från kakfatet, bara för att slicka i sig chokladen. Man får inte styra upp då, för då kränker man barnet. Sen när barnet är tre år gammalt och gör precis detta så tillåter man det, för man kan ju inte kränka sitt barn med ett tillrättavisande.

Det känns också som att det rent generellt är ganska vanligt nuförtiden med föräldrar som till varje pris ska försvara sina barn när de gjort något dumt. Som istället blir förbannade på de personer som kommer till dem och berättar att "ditt barn har varit och rivit upp alla blommor i mina rabatter". Och bredvid står kanske barnet och inser att det kan göra ungefär hur det vill, för stora starka pappa tar hand om efterspelet.

Och kanske är det så att skolan har fullt sjå med att hitta på nya sätt att leda undervisningen, i dessa tider av hundratals olika pedagogiker. Skolan har inte tid att ta hand om allt. De verkar inte ens ha tid att bjuda in kvarterspolisen då och då, som de gjorde på min tid, i brottsförebyggande syfte.

Sen kollar man lite på bloggportalen och inser att de mest lästa bloggarna för det mesta ägs av snorungar som inte kan stava eller bygga vettiga meningar och vars enda intresse verkar bestå i att provocera för att synas. Eller fullvuxna bimbos, som inte kan stava eller bygga vettiga meningar och beter sig som snorungar vars enda syfte är att provocera för att synas. Vuxna som borde vara förebilder och snorungar som tror sig vara förebilder.

Inget av allt det här behöver höra ihop på något sätt. Men nånstans måste man ju börja nysta när barn börjar mörda och ursäktar sig med "jag förstod inte att", "det var inte meningen att", "jag trodde aldrig att...". Det känns ganska oroligt att vara tonårsförälder nuförtiden.

Therese Johansson Rojo mördades av ett barn, som i sin tur uppmanats av ett annat barn. Mördaren såg ingen annan utväg än att göra som uppviglaren krävde, och uppviglaren "trodde aldrig han skulle göra det på riktigt".
Vad är egentligen på riktigt enligt dessa barns uppfattning?